Inspirerad av “Ett nytt seende”
I mitten av april besökte jag, Anders Bergh, Galleri Kontrast. Utställningen som då visades bestod av de 77 bilder som valts till årets bild av Pressfotografernas klubb mellan åren 1942 och 2019. En kul bild jag stannar till vid är den som representerar 1963. Den är tagen av fotografen Bo Holst. Bilden visar en OS-guldmedaljör i gymnastik som svävar fritt någon halvmeter ovan marken. Är det fejk? Nej kameran kan ju se sånt vi inte ser. Genom att ha en kort slutartid och därmed frysa ett ögonblick blir bilden med den svävande guldmedaljören bestående. Man kan uttrycka det som att kameran förmår att se mer än vad vårt öga kan se och att det den ”överraskar med” fortfarande är något autentiskt. Vad är mest autentiskt – ögat eller fotografiet?
Skälet att jag omnämner Bo Holsts bild är att den är ett bra exempel på hur kameran – (oberoende av om den är digital eller analog) bär på vissa möjligheter eller begränsningar vilka vi som fotografer ibland kan dra nytta av och vid andra tillfällen förargas över.
Jag har själv under en längre period experimenterat med detta i form av medveten rörelseoskärpa, minimalism (i form av att beskära bilderna hårt i fotograferingsögonbliket), återvända till samma motiv i olika ljus samt medveten felexponering. Vid förra medlemsmötet presenterade jag menyn ”Inspiration” på klubbens hemsida. En medlem gav mig ett flertal bra tips på sånt jag missat att ta med. Stort tack för det Clas! Nu bättre rustad begav jag mig till Moderna Museet för att leta rätt på bilderna av Irving Penn som skulle hänga där. När jag någon dryg timme senare går hemmåt har jag fått nya insikter. Irving Penn var kul att se (rekommenseras!) men det var något annat och helt oväntat som satt sina spår.
Moderns Museet har ambitionen att hänga om den egna samlingen på nya sätt för att berätta något nytt. Under rubriken ”Ett nytt seende” döljer sig något spännande. De stora målarna Braque och Picasso utvecklade i början av 1900-talet kubismen och använde sig då bl.a. av fotografier för att utforska verkligheten så som den ”verkligen” ter sig. Kameran kan inte bara se det ögat ser utan kan – som exemplet med Bo Holst-s bild – se mer och fortfarande vara autentisk. Det som faktiskt syns på bilderna genom olika exponeringar, olika typer av ljus eller djärva kompositioner och perspektiv kan sammantaget (tillsammans) öka det autentiska. Man kan t.ex. se ett ansikte från flera håll samtidigt eller ett överexponerat parti kan bli en tydligt avgränsad form. Intressant är att om kubisterna tog hjälp av fotografier för att öka det autentiska växer samtidigt något i fotografin fram som upplevs som abstrakt. Därmed utvecklas också fotografin och det vi ofta kallar för abstrakt blir en möjlig genre. Intressant tycker jag som experimenterar med oskärpa, minimalism och gärna använder mig av felexponering.
Jag tyckte kanske inte att de fotografiska bilderna som visades under rubriken ”Ett nytt seende” var så spännande – däremot var beskrivningen av vad som skedde och hur kubism och fotografi utvecklades i samspel inspirerande. På frågan – vad är mest autentiskt så lutar jag nu mot att det är de i mina ögon ”abstrakta kubistiska målningarna”. Tack moderna museet för att ni bjöd på detta!
Anders Bergh
