Nästan alla mina favoritfotografer är döda.
Nästan alla mina favoritfotografer fotograferade med utrustning som i allt väsentligt är underlägsen dagens mobilkameror.
Nästan alla mina favoritfotografer fotograferade på film med en upplösning som bara är en bråkdel av vad våra moderna digitalkameror förmår fånga.
Jag är med andra ord inte jagad av att skaffa den nyaste utrustningen i hopp om att den ska leverera min hittills ofotograferade bästa bild. Jag saknar ingenting för att fotografera, min förvissning är att bilderna skapas bakom kameran, inte i.
“Sharpness is a bourgeois concept” är ett favoritcitat av Henri Cartier-Bresson (1908-2004), en av de allra största fotograferna, i min värld endast överskuggad av André Kertész (1894-1985). Mina fotografiska preferenser skapades 1975 när jag möte en värmländsk yrkesfotograf – Bertil Ludvigsson. Han visade mig in i en värld av fotografi som dittills varit för mig okänd och i den världen har jag blivit kvar. Här fanns inga tekniskt perfekta bilder utan här fanns istället den svårfångade känslan och det absolut rätta ögonblicket när exponeringen gjordes. Det var bilder som grep tag i mig, bilderna var omedelbart bra och dom kommer för all framtid att fortsätta vara omedelbart bra.
Bertil hade en del trix för sig, han softade många av sina bilder. Han tyckte redan 1975 att bilderna var för tekniskt bra, så genom att belysa fotopapperet i mörkrummet genom en damnylonstrumpa som han rörde hela tiden under exponeringen skapade han bilder som var mjuka i konturerna, skarpa, fast oskarpa. Genom att gå upp en gradation i fotopapperet behöll han kontrasten. Här är ett försök att efterlikna effekten genom att lägga på Gaussisk oskärpa med 65% opacitet (bilden är en gammal inscanning från tiden då jag lärde mig av Bertil). Det blir lite drömskt undflyende, men upplevelsen på skärm går inte att jämföra med effekten på ett riktigt fotopapper.
Eftersom jag funderat mycket på hur den perfekta tekniken ev till och med tar död på bilden så gick jag för en handfull år sedan en kurs i Gummitryck på Biskops Arnö. Jag ville ta reda på om den gamla tekniken kunde fungera tillsammans med mina gatubilder, men jag fann att Gummitryck var ett alldeles för oprecist hantverk. Istället har jag experimenterat vidare inom ramen för den digitala tekniken, samt hur jag redan i exponeringen kan påverka slutresultatet.
I albumet nedan har jag med hjälp av långa slutartider (1/4, 1/8, 1/15) samt olika panoreringar försökt skapa bilder med skärpa och oskärpa. Några mer oskarpa men ändå med någonting kvar som kan fånga intresse.
Den första sektionen är fotograferad med ett traditionellt vidvinkelobjektiv och bilderna är registrerade med en Fujikamera (APS-C -sensor).
Den andra sektionen är aningen mer utmanande. Jag skaffade för något år sedan ett “hålkameraobjektiv”. Benämningen är aningen missvisande, för det är ett rör med en skiva i fronten där ett litet hål gjorts med laserteknik. Alltså, bara ett hål, inga optiska glas alls, så ordet objektiv är inte helt relevant. Nåväl, hålkameratekniken lämpar sig bäst för stora projektionsytor, man får hyggligt skarpa hålkamerabilder om man fotograferar med bladfilm 4″x5″ eller större och använder stativ. Jag har en APS-C -sensorkamera och jag fotograferar frihand på gatan. Det är utmanande, men också intressant, vi får se vad det leder till.
Kontakta mig gärna om Du har synpunkter eller reaktioner på hur jag tänker eller fotograferar.
/Hans Wahlgren (hans.wahlgren@wbi.se)
