Göran Holte – Månadens fotograf Mars 2020

207

Hej alla fotovänner,

Jag fyller 50 i april.

50 år som fotograf, alltså. Eller vad trodde ni? 🙂

Under de sista tre terminerna i skolan i slutet av 60-talet hade min vän Tomas alltid med sig, på utflykter och annat, någon exklusiv kamera som han hade lånat från farsan. Hans far var en fotonörd som hade samlat på sig Rolleiflex, Hasselblad och några Leicor. Allt plåtades i svartvitt och kunde enkelt framkallas och kopieras i bostaden.

Jag häpnade över bildernas kvalitet.

Våren 1970 hade jag bestämt mig. Jag bad Tomas far om råd, som rekommenderade en Rollei 35 som instegsmodell. Det var en kompaktkamera som Minox, men (till skillnad från Minox) stridsvagnssäker. Den kom väl till pass när jag gick på min värnpliktstjänstgöring sex veckor senare. Jag hade den alltid med mig i vänstra benfickan på min fältuniform. Det fasta objektivet var ett Zeiss 40 mm med hög kontrast som alla tyska gluggar. (Till skillnad från de japanska, med Canon som enda undantag.) Tyvärr saknade den avståndsmätare.

Mörkrummet blev ett andra hem för mig. Jag kunde husera i oljerummet i källaren där det även fanns en grovdiskbänk och rinnande vatten. Rummet saknade fönster så det var möjligt att skapa total mörkläggning. Jag framkallade även filmerna själv, vilket kräver totalt mörker. Vid själva kopieringsarbetet funkade det bra med mörkrumsbelysning så länge man arbetade med svartvitt.

Vid den här tiden var det hårt och kornigt som gällde (kanske delvis för att det var svårt att undvika). För filmframkallning började jag med Kodaks D-76 (”ryssoppan”), men ogillade logistiken med återanvändning i kombination med förnyelsevätska. Jag, liksom många andra nybörjare, fick för mig att skärpa krävde hög finkornighet i emulsionen och började använda Kodaks Microdol för ändamålet. Det tog ganska lång tid att inse att det var helt fel väg att gå.

HC-110, ävenledes från Kodak, blev den slutliga lösningen. Den gav grövre korn än Microdol men i gengäld mycket högre kantskärpa. Detta förhöjde såväl skärpa (åtminstone perceptionsmässigt) som kontrast. Kodak Tri-X var favoritfilmen, så klart.

Nästan alla jämnåriga killar (det var bara killar) jag kände plåtade på den här tiden, alla med systemkamera (utom jag, initialt). Det fanns en viss hackordning i det hela. Högst på listan hamnade Hasselblad (som nästan ingen hade råd med), följd av Leica och Nikon, sedan Canon och därefter övriga japanska märken. I särklass lägst status tillföll östtyska Praktika.

De flesta hade mörkrumserfarenhet i varierande grad. Några gjorde det lätt för sig och plåtade uteslutande med diapositiv.

För mig blev mörkrummet en sträng men rättvis lärare. Det var i mörkrummet jag lärde mig foto. Naturligtvis spelade även plåtandet ute på fältet en stor och viktig roll, men det var i mörkrummet det slutliga resultatet visade sig – på gott och ont. Man fick feedback på det man hade gjort där ute. En renodlad diafotograf får inte samma fulla feedback på sitt arbete. [Med mindre än att man använder mörkrummet för att bearbeta original i färg – diapositiv och negativ färg för att skapa påsiktsbilder. Jag kom så småningom själv att göra även just detta, med start 1978. Det som fick mig igång var schweiziska Cibachrome, som möjliggjorde att skapa papperskopior från diaoriginal. Riktigt utvecklat blev det först ett decennium senare, när Ciba hade tagit fram en hel palett papper med olika kontrastgrader och när Fuji hade introducerat den fantastiska filmen Velvia.

Några kommentarer till bilderna:

Bild 1. Uppsala 1974. Nattsvart.

Fråga: Vilken tid på dygnet är bilden tagen? Hur stor är lastbilen? Brännvidd?

(Svaren ges längre fram i texten.)

Bilder 2 – 4. Paris.

Nästan hela sommaren 1973 var jag verksam som praktikant på den stora forskningsstationen (kärnfysik) i Saclay 25 km utanför Paris. Jag var bekvämt inlogerad på Maison de Suède i Cité Universitaire (boende för utländska gäststudenter).

Huvuddelen av min lediga tid använde jag till att ströva omkring i staden med kameraväskan på axeln. Det blev mycket gatufotografering men också andra anslående fotografiska vyer. Vid den här tiden hade jag blivit besatt av fotografering och Paris var en sann guldgruva för en ambulerande fotograf!

Några år senare, hösten 1976, tyckte en god vän att jag borde försöka att publicera material från Paris. Jag tog kontakt med Guy Jamais, chefredaktör på tidningen Foto. Vi stämde möte och jag lämnade över fyra album med inalles 160 bilder som han lånade för påseende under hösten.

Det hela resulterade i en 6-sidig artikel i januarinumret 1977.

Bilder 5 – 7. Canon.

Efter ett kortvarigt experiment med Pentax (Herre gud vilken låg kontrast!) blev det Canon för hela slanten. Vid ett jämförande test 1972 av japanska objektiv i 13 kategorier tog Canons FD-gluggar hem spelet i 9..

Bilder 8 – 11. Min första mellanformatare.

Det blev en ”fattigmansbladare” – Mamiya 645 (hus och tre gluggar) som jag köpte i Tokyo 1980 för knappa 40% av priset här hemma. Den har formatet 6 x 4,5 cm vilket ligger närmare ”det gyllene snittet” än det kvadratiska (och än mer än det kraftigt utdragna 24 x 36 mm som egentligen är en anomali). Det nya avsevärt större formatet inbjöd till en viss förskjutning i valet av motiv, som landskap, arkitektur, porträtt och stilleben. Mindre lämpligt för snapshots. Av bl a det skälet behöll jag min Canon och släpade med mig bägge utrustningar på längre resor till mer eller mindre exotiska platser.

Bilder 12 – 16. Hasselblad 500C.

Till slut blev det en bladare, i alla fall. Delvis därför att jag och Ulf Schloss hade vårt nya kontor farligt nära den ärevördiga fotobutiken Schönherr på Upplandsgatan. Vi bytte bägge från Mamiya till Hasselblad. Det blev bättre begagnat, givetvis. Ofta testade vi nya grejer i den angränsande fotogeniska Tegnérlunden (se Bild 0).

Bilder 17 – 19. Hasselblad SWC.

År 1938 utvecklade Dr. Hans Bertele på Carl Zeiss ett 9-linsigt supervidvinkelobjektiv (38 mm brännvidd, motsvarande 21 mm för småbild) . Det fick namnet Biogon och var ett ”Gaussobjektiv av andra ordningen” (det låter väl något..) med enastående optiska prestanda (raktecknande och närmast distorsionsfritt). Men det skulle komma att dröja 15 år innan det började serietillverkas. Något måste ha kommit emellan. Ett litet världskrig, kanske?

När Hasselblad kom igång med sin verksamhet 1948 startade man ett nära samarbete med Carl Zeiss, som kom att utveckla och tillverka i stort sett alla objektiv för deras kameror.

Men det fanns ett problem med Biogonobjektivet. För att fungera måste det placeras närmare filmplanet och då fanns det inte längre plats för spegeln. Eftersom objektivet var unikt

bestämde man att skapa ett kamerahus som byggdes ihop med Biogonen och döptes till Hasselblad Super Wide Camera – SWC. Serieleveranser startade 1953. Kameran tillverkas och säljs än idag.

Bland mycket annat är den oslagbar på interiörbilder. Många coffee table books med interiörer från slott har skapats med SWC. [Även i blygsammare sammanhang som min första bostad i Stockholm (bild 17). Anders Cassel, Anders Lindmark och Olle Tillberg känner väl igen rummet. Vi hade många styrelsemöten för Stockholms Leicaklubb där under åren1988 – 1994 när jag själv satt i styrelsen.]

Bilder 20 – 23. Mamiya 6. Den sista mellanformataren.

En mätsökarkamera för 6×6-format som jag använde mer än de andra på 90-talet. Den gav Hasselbladkameran en match!

Bild 24. Porträtt av min son Magnus, igen.

Den enda bilden i presentationen tagen med en digitalkamera (kompakt).

Slutligen, tillbaka till Bild 1. Den är tagen med Canon FD 17 mm, alltså supervidvinkel. Mitt på dagen i strålande solsken. Bilen är en leksak, intensivt gul. Med gulfilter går det att mörka ner omgivningen rejält, som synes.

Har ni synpunkter och frågor angående min presentation så kontakta mig gärna på Capricornone8@gmail.com .

Mvh

Göran Holte