Prideveckan är ett årligt återkommande inslag i Stockholmsbilden. Den anordnas sedan 20 år tillbaks och varje år avslutas veckan med en parad genom Stockholm.

Jag bestämde mig för att bli åskådare till paraden i år, en åskådare med kamera. Jag har några tidigare år fotograferat Prideparaden, då med fokus på åskådarna, men i år bestämde jag mig för att fokusera på deltagarna i paraden.

Som jag uppfattar saken så består paraden av till huvudsak tre typer av deltagare:

  • Politiker som vill vara politiskt korrekta och kanske också försöka få lite fördelar av att vara på plats.
  • Företag som vill stödja HBTQ-rörelsen eller som har tydliga marknadsföringsavsikter.
  • Människor som stödjer Pride och HTBQ -rörelsen. Den här gruppen paraderar i allt från sina gångkläder till teaterkostymer eller mer eller mindre avklädda.

Min uppfattning är att det i år var ett större kommersiellt inslag än tidigare år. Det är kanske inte korrekt, men jag fick i alla fall den uppfattningen. Många företag vill säkert vara med för att visa respekt och förståelse för HBTQ -frågorna, men där fanns även företag som nog hade Prideparaden som ett moment i sin marknadsföringsstrategi. Man försökte till och med sälja färdig gräsmatta med bara bröst.

Utrustning

Eftersom jag saknade ackreditering till paraden så visste jag att jag skulle hamna utanför repet, tillsammans med alla andra åskådare. Eftersom jag visste förutsättningarna så fick jag också anpassa mitt utrustningsval därefter. Jag visste att jag skulle möta en stor grupp dansande, springande, hoppande människor, folk i ständig rörelse. Ibland på avstånd men lika gärna alldeles framför kameran. En fast brännvidd kändes därför helt uteslutet, jag skulle satsa på mångsidighet och valde därför min Fuji-zoom med största zoomomfång till min Fuji X-T2. Jag vet att det här inte blev den lättaste utrustningen, men det blev en kamerakombination som gav mig stor flexibilitet. Inga objektiv att byta, inget att fumla med, bara en kamera och ett objektiv att fotografera med.

Objektivet jag valde var 18-135 -zoomen. Det är ett objektiv som inte blivit alltför väl mottaget bland testare och sk experter, men jag fotograferar inte tegelväggar eller arkitektur i någon större omfattning, så för mina användningsområden är det här en bra optik. Under mina senare år med Canon köpte jag en sk super-zoom från en tredjepartsleverantör, men den zoomen hade tydliga optiska problem. Jämfört med den zoomen är Fuji-optiken helt suverän. Man får också hålla i minnet att Fujis sk super-zoom är tämligen moderat i omfånget. Många som bygger super-zoomar sträcker ut brännviddsomfånget betydligt längre, givetvis med ökande optiska problem.

Generellt sett, när det kommer till utrustning, så har jag aldrig trott mycket på att utrustningen är den viktigaste faktorn för att komma hem med bra bilder. Jag har genom åren sett så många bra bilder som berört mig djupt fotograferade med enkel och gammal utrustning, samtidigt som jag sett mängder med tekniskt fulländade bilder som inte berört mig alls.

När jag stegvis flyttade från Canon till Fuji så måste jag medge att jag var väldigt förtjust i retrodesignen och Fujis jpeg-filer, men huvudorsaken till att jag bytte system var för att jag ville komma ner i vikt. Som gatufotograf upplevde jag att min Canonutrustning blev alldeles för tung, och allt tyngre ju äldre jag blev. Av samma skäl har jag bytt ut tidiga Fujiobjektiv med hög ljusstyrka mot modernare objektiv med ljusstyrka 2.0. Jag tror på att man ska resa med lätt utrustning, ha möjlighet att vara ute länge och komma hem med många bilder. Hellre det än att bära omkring på ett stort kamerahus och ett objektiv med ljusstyrka 1,2.

Inställningar

Autofokus på en spegellös Fuji är inte till fullo i paritet med de bästa spegelhusen från Nikon och Canon. Men Fuji jobbar hårt på att förbättra prestanda och på X-T2 kan man välja olika autofokusinställningar beroende på vad man ska fotografera.

För Prideparaden valde jag AF-inställning Zone och AF-C Custominställning nr 5. Dessutom satte jag kameran i ”boost” -läge. Jag vet att alla som inte har Fuji inte förstår det här, men resten av texten är generell. Slutartiden menade jag att sätta tid 1/500 -del för jag ville frysa händelserna, men jag fumlade lite så det blev 1/640. Gick lika bra det. För att isolera det jag fotograferade mot bakgrunden så fotograferade jag uteslutande med full bländaröppning. Exponeringen justerade jag genom att justera ISO-inställningen.

Intuitiv

Som gatufotograf arbetar jag helt intuitivt. Jag planerar aldrig, jag bara fotograferar. Jag bestämde mig för att göra på samma vis. När de c:a 170 paradgrupperna passerade tömde jag två kamerabatterier, fick en kamera som blev varm men inte het och 1095 exponeringar på minneskortet.

Exponeringsstrategin fungerade, jag hade inga exponeringsfel och heller inga extrema ISO så brusnivåerna var heller inget problem. Efterbearbetningen gjorde jag i Lightroom. Där kunde jag konstatera att c:a 2% av bilderna hade fokusfel, c:a 8% av bilderna var bilder jag gillade och resten hamnade på en glidande skala från ”kanske bra” till ”absolut kasta”.

Visst släpade jag hem en mängd skräpbilder på minneskortet, men också ett antal bra bilder. Jag är övertygad om att jag hade missat en hel del av de bra bilderna om jag från början hade valt en mer värderande arbetsmetod. Jag hade helt enkelt blivit för långsam och tveksam då.

Bilder

Paraden inleds alltid med ”Dykes on bikes”, ett antal tjejer på stora motorcyklar.

I nedanstående album finns ett antal bilder från paraden. Hör av Dig om Du känner igen Dig själv och vill ha en bild.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here