Jag köpte min första systemkamera c:a 1970. Länge fotograferade jag på gatan utan att ha ett namn på företeelsen. Att plåta på gatan var det som kändes naturligt och intressant. På den tiden var det Konica Autoreflex T och en 35:a som gällde, samt Tri-X. Väl i mörkrummet kopierades allt på hårt papper, softat genom en nylonstrumpa uppspänd på en ram. Så här såg bilderna ut då, inte så stor skillnad jfrt med idag.
I Karlstad, där jag växte upp, fanns Hovfotograf Dan Gunner, vars bilder idag finns på Värmlands Museum. Han överlät sin verksamhet på Bertil Ludvigsson, det var Bertil som lärde mig softa bilder. Han gjorde så, och då skulle ju jag givetvis göra lika. I många år softade jag alla bilder, blev nästan som ett signum. Fördelarna var ju givna, det behövde inte vara knivskarpt från början. På den tiden saknade kamerorna autofokus så många bilder hann man helt enkelt inte få skarpa, men med softningstekniken blev de användbara ändå.
Ovanstående bild togs någon gång o början på 70-talet i Råtorp, strax norr om Karlstad. Jag tyckte det var lite otäckt att sätta upp kameran i ansiktet på den gamla farbrorn men idag är jag glad för att jag vågade.
