Jag har hållit på med det som kallas gatufotografering sedan 1970. “Det meningslösa knäppandet på stan” var hur en känd fotograf i allmänhet beskrev gatufotografi och i synnerhet beskrev mina bilder. Jag som brukar fotografera varje dag och göra c:a 1500 meningslösa exponeringar per månad ställde bort kameran. Jag rörde inte kameran på två veckor, samtidigt funderade jag på varför jag fotograferade och varför jag blev ledsen av hans ord, varför jag reagerade så som jag gjorde. Jag funderade på den “Strömholmska skolan” som delar in fotografer i iakttagande och deltagande fotografer. Det är de deltagande fotograferna som lever med transvestiterna eller super skallen av sig tillsammans med alkisarna, samtidigt som man uträttar fotografiska stordåd. Man måste kunna “relatera”, annars blir det inte bra, det är tesen. Bland de iakttagande fotograferna finns bara en som är godkänd, Henri Cartier Bresson. Resten producerar i olika grader “skit”, och jag kände mig som producent av 100% “skit”. Det var inte roligt.
Se’n tänkte jag på alla andra som producerar “skit” och varför dom håller på med det. Utan vidare paralleller kändes det bra att tänka på Vivian Maier. Hon var en iakttagande fotograf som hobbyfotograferade ett helt liv, enbart för sin egen skull. Hon var så ointresserad av att visa sina bilder att hon till och med struntade i att framkalla tusentals rullar film som hittades i hennes kvarlåtenskaper. När hon levde var det ingen som brydde sig om hennes bilder och hon brydde sig inte om att det var på det viset. Det kändes befriande att tänka så, att relatera den egna fotografin till det egna behovet av att fotografera. Att inte bry sig om att bilderna är ointressanta för alla så länge som fotograferingen är intressant för mig. Då tog jag fram kameran igen, även om jag fortfarande påverkas av den kände fotografens sågande omdöme.
När jag tittar på mig bildproduktion över alla dessa år så känns begreppet “gatufotografi” inte helt relevant, även om det är det begreppet som används. I engelskspråkiga sammanhang används ofta “life photography” istället för “street photography” och jag tycker “life photography” är den bästa beskrivningen av vad jag gör, men det finns ingen bra svensk översättning, så jag fortsätter väl beskriva mig som gatufotograf. Jag fotograferar numera enbart med Fujikameror, dom är moderna fast dom är utformade som kameror var utformade förr, det känns bra. Jag fotograferar i färg men jag visar nästan alltid mina bilder i en svartvit version, för det är så jag tycker och tänker.
Hans Wahlgren
hans.wahlgren(at)gmail.com
