Kameran kom in i min uppväxtfamilj ungefär samtidigt som jag, 1936. Som förstfödd fotades jag minst 10 gång mer än mina två yngre syskon. Kameran var en Kodak bälgkamera 6×9 cm som jag sedan fick låna. Inköp 1952 av en Ikoflex II á 624:- var ett vägval för mig. I Säffle Fotoklubb tävlade man och jag fick någon gång ett pris. På 70-80-talen blev det mycket barnfoto, ofta i svartvitt som jag bearbetade nattetid i labbet på mitt dåvarande arbete.
Det digitala blev en pånyttfödelse. Men vad skulle jag göra med alla bilderna? Stockholms Fotoklubb blev lösningen! Här kunde man visa bilder i rimlig omfattning utan att någon tyckte det var konstigt och tjatigt. Jag blev också medlem i Gröndalsföreningen ”Galleri Bibb”, där vi har utställningar i biblioteket – trevligt och en anledning att ordna vernissage IRL och ibland också ”ateljéfest”.
”Arma gubbe! Varför fota? Kan det smärtorna fördela?” (cf Stagnelius). Ja, det kan det nog. Om inte annat är det ett sätt att förhålla sig till omvärlden. Man kan söka och tydliggöra något viktigt. Man kan få synpunkter på sina fynd av andra och då bredda sitt synfält. Särskilt i klubbens fokusgrupper finns kan man vara aktiv i sitt funderande och få uppmuntran. Fotoutflykterna ger ytterligare stimulerande möjligheter.
Fortfarande tycker jag att det är jättesvårt att i ett fotografi få fram det som jag ser och vill återge. Ibland dyker det upp något lite roligt när jag förstorar en bild i datorn och skär ut ett litet område. Men jag skulle aldrig kunna komponera denna bild direkt i kameran.
Nu tar jag drygt 10 000 bilder om året. Få tittar jag på igen, ännu färre används. När jag kollar bakåt är det ändå många bilder som jag gillar! Några visas här.
Mina favoritmotiv är natur, gärna med någon människa i förgrunden samt Gröndal där jag bor. Skärgården, året runt, dominerar. Några dussin bilder har jag gjort vykort av.
Jerker Hanson
