Bilderna vi ärvde
Vi är nog många som ärvt en större mängd osorterade bilder efter våra föräldrar eller nära släktingar. När pappa dog 2002 fick jag överta en kartong med svartvita negativ. Allt var i en salig röra, bara nedslängt. Det var negativ i formatet 6×9 och 6×6, det handlade om de tidiga bilderna, de äldsta som jag känner till.
Kartongen blev liggande i många år och byggde successivt upp ett så dåligt samvete att jag 2013 bestämde mig för att gå igenom materialet och scanna in bilderna. Eftersom allt låg huller om buller utan skyddande förpackningar så var många negativ väldigt repiga och ansatta av tidens tand, men många timmar senare var i alla fall bilderna inscannade. Efter en första genomgång kunde jag ungefär tidsbestämma bilderna, det handlar om 1950 – 1962, +/- något enstaka år.
Åter igen blev bilderna liggande, den här gången till december 2016. Av flera skäl insåg jag att det var hög tid att ta tag i den här familjeskatten. Så länge jag finns och orkar så finns möjligheten att berätta om de här åren då mina föräldrars familj startade. Men när jag inte längre kan sammanställa det här materialet, då försvinner historien.
Bilderna handlar om när mina föräldrar Stig och Elsa träffades och bildade familj. Här finns också deras föräldrageneration, Stig och Elsas syskon och alla vi efterkommande barn. Stig och Elsas äktenskap varade i lite drygt 30 år och det slutade i moll. Det är givetvis de senare och tråkigare åren jag bäst kommer ihåg, eftersom jag hann bli vuxen under tiden, men de tidiga bilderna visar en annan tid, en lyckligare tid, en tid och en känsla jag gärna vill förmedla.
Vi söker oss tillbaka till det spirande 1950 -talet. Efterkrigstiden, den period då Sverige påbörjade bygget av folkhemmet. Städerna befolkades, bostäderna blev bättre, det materiella välståndet ökade. Alla hade jobb, alla pilar pekade uppåt.
Jag bestämde mig för att bevara historien för eftervärlden i form av en bok. Genomgående för alla texter som finns i boken är att det handlar om vad jag minns och vad mina föräldrar berättat för mig under min uppväxt. Allt är skrivet med min utgångspunkt, så alla fel och brister som läsaren antagligen upptäcker är helt min förskyllan. Mina minnesfragment känns ändå väsentliga att berätta och bilderna är viktiga att visa. Det är ett stycke Värmländsk vardagshistoria från ett hoppfullt årtionde i en svunnen tid.
Jobbet med boken ska inte underskattas. Varje negativ krävde manuell prickning och repborttagning. Pappas 6×6 -kamera hade dessutom ett parallaxproblem som gjorde att de motiv han fotograferade hamnade i rutans vänsterkant. Ovanpå det fanns också ett ljusinsläpp i högerkanten, så förutom att städa upp materialet bestämde jag mig också för att beskära och försöka förbättra, i den mån det var tekniskt möjligt.
Bilden på min morfar Albin Åskag visar ungefär hur problemen såg ut.
Var det här jobbet värt att göra? Jag tycker det, i alla fall för mig. Jag fick chans att berätta det jag kommer ihåg från min uppväxt, historier som bara jag kan återge. Jag gjorde en bok jag kunde ge till mina barn, en bok som förklarar lite om vårt rotsystemet, lite varifrån vi kommer. Nu kunde jag lägga ifrån mig den här bildskatten utan dåligt samvete.
Hur gör Du?
