På 1950-talet


gick inte folk omkring med en telefon klistrad mot örat. Inte ens ungdomar, konstigt nog. Ordet ”digitalt” var tämligen obekant för oss. TV-sändningarna hade inte kommit i gång och det fanns inga ”såpor” att fördriva kvällarna med. Men det fanns tid för hobbyverksamhet och föreningsliv. Föredrag och bildvisningar kunde dra folk på den tiden.

Det tyska företaget Leitz, som hade lyckats klara sin verkstadsindustri tämligen opåverkad genom krigsåren, kunde saluföra sin fina småbildskamera Leica utan någon större konkurrens. Företaget gjorde reklam för sin kamera genom årliga bildvisningar, hos oss i samarbete med generalagenten Brandt Optik AB. Visningarna hölls på Konserthuset eller i Borgarskolans stora sal – biljetter till visningarna fick man hos fotohandlarna.

Så började klubben


Vid en sådan bildvisning på Konserthuset hösten 1952 medverkade Walter Benser, han med väskan och benserhållarna. Han talade varmt om den förnämliga kameran och all utrustning. Salen var välfylld och intresset stort. När Benser slutat passade en entusiastisk åhörare, reklammannen Ivan Hammar, på att föreslå att de som använde Leicakameran skulle träffas och bilda en förening. Det lockade många och klubben – Stockholms Leicaklubb – var snart ett faktum. Man skrev stadgar som betonade att klubben inte var bara för Leicaägare, och såg till hålla god kontakt med Brandt Optik, BOA, genom att få med en representant därifrån i styrelsen. Dess förste ordförande blev Ivan Hammar, långt senare klubbens hedersledamot.

Först träffades man på Kontoristföreningen men flyttade snart till Byggnadsföreningen och senare till Hotell Apollonia på Nybrogatan. Det var svårt att finna en bra lokal, hyrorna var höga för en nybildad klubb med låg medlemsavgift. Däremot fick klubben redan tidigt ett slags kansli. Bengt Sandberg i klubbstyrelsen arbetade på Svenska Kemistsamfundet med lokaler i Wennergren Center och hans sekreterare Astrid Brännström kom under åtskilliga år att fungera som klubbens alltiallo – hon skrev protokoll och kallelser, hon skötte i praktiken klubbens ekonomi och det var till henne vi vände oss när det gällde att få något gjort. En regelbunden utgift var chokladasken till Astrid varje jul.

Antalet medlemmar växte rätt snabbt. Den äldsta medlemsförteckning jag har kvar är från 1960, vi var då 58 i klubben. Av dem fanns i maj 2000 kvar 4 !

10-årsjubiléet firades av någon anledning litet tidigt, i december 1961, med räksupé och starköl och medverkan av Svante Lundgren som talade om landskapsfotografering. Vi beskådade också en utställning av bilder som prisbelönats under året. Firandet borde lämpligen ha hållits året efter. Det tyckte förmodligen även BOA som vid julsammanträdet det året förärade klubben en Pradovit-projektor. Vid den här tiden låg Leica-priserna på en behaglig nivå – ett M2-hus kostade något över 800 kr medan M3-an var en hundralapp dyrare. Men kronan var ju värd litet mera på den tiden!

Jubiléum – och lokalproblem


Lokalfrågan var fortsatt aktuell för klubben. Under 60-talet hade jag under en del år förtroendet att vara ordförande och jag minns väl hur vi letade efter, och prövade, olika lokaler att träffas i. Från Apollonia flyttade vi till ABF-huset 1964 och ett år senare till Mercuri- Schartauanernas restaurang vid Regeringsgatan där vi ofta fick hjälpa till att städa undan efter matgästerna innan vi kunde titta på våra bilder. I december 1965 gjorde vi ett kort gästspel på Konstfack men där höll så många andra föreningar till att våra medlemmar hade svårt att hitta rätt. Till slut hamnade vi i januari 1966 hos Kontoristföreningen på Apelbergsgatan, i en liten lokal i Tornet högst upp. Där fanns ingen duk och vi fick tillverka en av rundstavar och vit galonduk. Den var inte vacker men den fungerade och hängde med till dess klubbens ekonomi medgav inköp av en mera ”professionell” duk. Det var förresten i den lokalen Sven Gillsäter presenterade sin bok ”Ö efter Ö” för oss.

Så småningom kom vi till en mera permanent adress. En av styrelseledamöterna var anställd vid Motorbranschens Riksförbund på Karlavägen. Han lyckades ordna så att vi fick låna/hyra lunchlokalen i bottenplanet. Den var inte idealisk, den var rätt liten och vi måste flytta undan och ställa tillbaka lunchborden varje gång. Men vi behövde inte trängas med andra föreningar och – det gillade vi – fru Bjurling och hennes man, som svarade för lunchserveringen, hjälpte oss med kaffe och vederbörliga tillbehör vid våra träffar. I den lokalen höll vi till från hösten 1969 fram till våren 1987. Den hyra vi hade för lokalen var under många år varit behagligt låg, nästan symbolisk. För verksamhetsåret 1964-1965 uppgick hyran till totalt 270 kr ! Men medlemsavgiften var då bara 40 kr/år.

Klubben 25 år


Vi hade många intressanta och givande möten på Karlavägen. Lokalen låg bra till och den som kom försent – porten hade kodlås – kunde knacka på fönstret för att bli insläppt. Men ibland sökte vi oss till andra lokaler, särskilt när det var litet högtidligt. När klubben hösten 1977 firade sitt 25-årsjubiléum var det i Stadsmissionens lokaler i Gamla Stan. Det blev för övrigt ett möte med viss bismak. Uppslutningen blev stor med 70-talet deltagare och med flera gäster, däribland Wolfgang Müller från Leitz. Han överlämnade som gemensam gåva från Leitz och BOA en Leica R3 Electronic. För att få till ett riktigt fint program hade klubben anlitat den kände fotografen Ingmar Holmåsen. Han visade fina bilder och talade trevligt men ingen i klubben hade väl tänkt sig att han också skulle prata om sina kameror – och han använde inte Leica! Müller blev så upprörd att han spontant lämnade lokalen! Men det missödet kom styrelsen och klubben snabbt över. Leican sattes upp som 1a-pris i en fototävling som gick över 5 deltävlingar. Slutsegrare blev Rune Lindh tätt följd av Marjorie Lundin och Anders Lindmark. Kameran följde sedan Rune ända till hans bortgång.

Till Reimersholme – och vidare


Kontakten mellan hyresvärden Motorbranschens Riksförbund och Leicaklubben var god under många år. Litet trubbel blev det kanske när man drabbades av inbrott i lokalen och klubben blev av med sina projektorer. Det blev trassel med försäkringen och klubben måste själv betala kostnaden för en ny projektor. Men vi hade många fina möten hos MR. Så småningom började emellertid hyran för lokalen stiga allt mera och när MR begärde 650 kr per kväll stod det klart att man ville bli av med klubben. Den hyran kunde vi inte acceptera, vi fick jaga lokaler med medlemmarnas hjälp. En medlem tipsade om servicehuset Mälteriet på Reimersholme. Klubben hade sökt och fått tillstånd att använda s k noll-taxerade lokaler vilket gjorde att vi 1987 kunde flytta över till Mälteriet och betala en mycket låg avgift. Lokalen var rymlig och bra, vi kunde, åtminstone i början, få hjälp att ordna kaffeserveringen och – det kanske bästa – där fanns en rejäl projektionsduk. Jag tror den var ca 2,5 x 3,5 meter så det blev rejäla bilder.

Klubben hade anslutit sig till Riksförbundet Svensk Fotografi och till distriktet Östra Svealands Fotoklubbar, SVEFO, och vi kunde i den nya lokalen åta oss att arrangera en bildspelskväll för SVEFO, en lyckad kväll. Några år senare svarade klubben för SVEFO-tävlingen BILD 92 men då i andra lokaler. År 1992 blev ett besvärligt år både för oss och för andra fotoklubbar. Nolltaxan togs bort och vi tvingades söka oss till lokaler med en hyra som klubben kunde klara av. Det blev rätt kortvariga vistelser i olika lokaler, bl a på Linnégatan och i MRs ombyggda sammanträdesrum innan vi kom till vår nuvarande lokal på St Paulsgatan.

BOA och KAFO


Under alla år hade klubben ett mycket gott samarbete med BOA, vi fick hjälp med medlemsrekrytering, vi fick göra studiebesök hos BOA och vi fick fortlöpande visningar av Leitz´s nya kameror och objektiv. BOA ordnade också så att medlemmarna fick tillgång till tidskriften Leica Fotografie. Men i mitten av 1980-talet fick BOA problem och Leitz-agenturen övertogs av KAFO. Innan dess hade BOA gjort ett stort informationsutskick till alla registrerade Leicaägare i landet. Jag hade styrelsens uppdrag att hjälpa till med skrivelserna och med kontakten med BOA och KAFO. Det kom många svar från dittills obekanta Leicaägare. De togs över av KAFO som bad om fortsatt hjälp. Resultatet blev att Stockholms Leicaklubb fick en ordentlig påfyllning av medlemmar, i varje fall temporärt, och att Karl Kahlau, KAFOs chef, och jag åkte till Göteborg och drog i gång Göteborgs Leicaklubb. Vi i Stockholm har alltså på sätt och vis stått fadder åt göteborgarna.

Som de flesta i klubben väl känner till dröjde det inte så många år innan den svenska agenturen för Leica gick över från KAFO till Bo Almroth i Trosa som hann med att ge oss en Pradovit-projektor innan agenturen vandrade vidare till Danmark. Kontakten med Leica-agenturen är i dag i stort sett obefintlig, dessvärre.

Kändismedverkande och andra


Bläddrar man i kallelser till klubbmötena och verksamhetsberättelserna under åren slås man av hur många ”kändisar” som har pratat och visat bilder hos oss. En förteckning över medverkande skulle bli lång – Kary Lasch, Anders Engman, Hans Hammarskiöld, Stig T Karlsson, Beata Bergström, Kerstin Bernhard, Tore Abrahamson, Manne Lind, Sten Didrik Bellander, Anna Riwkin Brick, Rune Jonsson, Lennart af Petersens och Sven Hörnell för att bara nämna några, fotografer från dagspressen, från FOTO och från olika producentföretag. Bildvisningarna har varit intressanta och vi har fått många nya tips om teknik och motiv. Jag glömmer nog aldrig när Kary Lasch med stor inlevelse och humor berättade om hur han fotograferade Gina Lollobrigida och Salvador Dali och om vad man kan göra med ett par pol-filter…

Otaliga medlemmar har under åren visat bilder, berättat om resor, om sin teknik och sina problem. En del har varit mycket aktiva och återkommit många gånger, andra har medverkat mera sporadiskt. Vi har pratat teknik och filmer och filter, vi har diskuterat bildkomposition och bildbedömning och vi har försökt att ge information om ny teknik så långt det har varit möjligt. Några gånger har vi hyrt en fotoatelje och haft modellfotografering.Vi har också gjort en mängd studiebesök hos företag som Kodak och andra. Äldre medlemmar minns säkert besöket hos K V Gullers lokaler i Kungstornet, vi var närmare 40 deltagare där. Vi har ordnat många utflykter under årens lopp – till Trosa, Utö, Tyresta, Mariefred och Österbybruk för att nämna några. Många kommer säkerligen också ihåg turen till Gillöga som Karl Erik Törner ordnade. Aktiviteten har faktiskt varit rätt hög under årens lopp. Vi har genomfört många interna tävlingar och vi har tävlat med andra klubbar med gott resultat. En del medlemmar har tävlat både nationellt och internationellt och haft framgångar.

Styrelsen och andra


Medlemmarnas vilja att ställa upp har i stort sett varit god men det har inte alltid varit så lätt att få fram styrelseledamöter, valberedningarna har ibland haft det besvärligt. Klubben har under sina 50 år faktiskt inte haft fler än 10 ordföranden. En del medlemmar har verkat länge i olika uppdrag – någon i 22 år – och det skall vi vara tacksamma för. Men det har blivit kärvare med åren att få funktionärer, inte minst därför att medlemmarnas genomsnittsålder ökat allt mera. Det har också blivit svårare att rekrytera yngre medlemmar, Leican har numera konkurrens av så många andra kameramärken. Inte heller har vi samma möjligheter att nå andra Leica-ägare som när BOA hjälpte oss. Lokalproblemen gör sig påminda och hyreskostnaderna stiger. Vår nuvarande lokal vid St. Paulsgatan är trivsam men vi är inte ensamma om att vilja använda den. Förhoppningsvis skall det dröja innan vi får leta lokal igen.

Och nu har klubben snart funnits i 50 år ! Vad har den- och vi – framför oss ? Klubbens framtid påverkas av den tekniska utvecklingen. Det ”gamla hederliga” mörkrumsarbetet ser ut att bli lidande medan den digitala tekniken är på frammarsch. Kommer klubbens medlemmar att vilja och kunna anpassa sig till den utvecklingen? Kommer vi att kunna få tillräckligt många nya och yngre medlemmar som kan fortsätta klubbens verksamhet? Låt oss hoppas….

Sista kapitlet


Den här lilla historiken skrev jag till klubbens 50-årsjubileum 2002. Den trycktes då upp för att ge information om Stockholms Leicaklubb. Något jubileum med festligheter blev det inte, bättre än så – en jubileumsutställning i Galleri Kontrasts lokaler ett par veckor i maj-juni 2003 med närmare 70 bilder från 11 medlemmar. Efter utställningen tog vi fram en CD med samtliga bilder. Utställningen 2003 gav oss mersmak – två år senare fick klubben möjlighet att delta med 20-talet bilder vid en utställning i Zingst, en liten stad vid tyska Östersjökusten. Flera medlemmar har även visat bilder vid utställningar som den på Fjäderholmarna 2007. Leicaklubben har också deltagit i utställningar och tävlingar som ordnats av SVEFO resp.Riksförbundet, oftast med gott resultat. År 2006 stod klubben som arrangör av SVEFOs tävling Digitalbild 06 och vid SVEFO-utställningen samma år blev Leicaklubben näst bästa fotoklubb. Vid utställningen 2007 kom klubben på en hedersam delad tredjeplats. Intresset för tävlandet har ökat mycket inom klubben, inte minst när det gäller månadstävlingarna, där antalet bidrag ökat kraftigt under de senaste åren.

Övergången från analog till digital teknik har påverkat klubbens verksamhet i hög grad. I början på 2000-talet använde vi vår Leica-projektor för att visa dior och hade påsiktsbilder, ”pappersbilder”, med på tävlingarna. I april 2004 använde vi för första gången en lånad digital projektor och efter ytterligare något år kunde klubben köpa en egen LCD-kanon. Den finansierades till stor del genom auktioner av fototillbehör mm som skänkts av klubbmedlemmar. Vi har också aktivt arbetat med att informera om digitalfoto och digital bildbearbetning på många månadsmöten – ”digitalkvarten” är ett exempel. Nu fotograferar så gott som alla medlemmar med digitalkameror och bildvisningarna sker digitalt. Sedan 2006 har klubben även en egen hemsida där många medlemmar nu kan visa sina bilder. Så den farhåga jag uttryckte i den lilla 50-årsskriften om den digitala utvecklingen har sannerligen inte besannats. Övergången från analogt till digitalt har gått fort!

De senaste decenniet har frågan om klubbens namn diskuterats litet då och då. Vi har ibland fått höra att klubben uppfattats som en förening för de som samlar Leica-grejor och inte som en fotografisk förening. Vi har talat om att eventuellt byta namn – allt flera medlemmar har gått över till andra kameramärken – men vi har aldrig ”kommit till skott”. Jag skrev en motion till klubbens årsmöte 2004 med förslag att klubben skulle ändra namnet till ”Stockholms Fotoklubb”. Det blev en het diskussion men inget namnbyte. Sedan dess har har klubben fått många nya medlemmar som arbetar med andra märken i sina fotoväskor än Leica-kameror. De har aldrig haft någon anknytning till märket Leica och de vill vara med i en fotoklubb och inte i en märkesklubb. Något som nu lett fram till att klubbstyrelsen till årsmötet 2008 tog upp motionen från 2004 och förslaget att klubben skulle byta namn till Stockholms Fotoklubb. Denna gång vann förslaget med med stor majoritet på årsmötet och det beslöts att klubben skulle ändra namn vid halvårsskiftet 2008. Stockholms Leicaklubb har funnits i 56 år men nu är det alltså slut. Från den 1 juli 2008 heter vår klubb Stockholms Fotoklubb.

Stockholm i augusti 2008
Anders Cassel