Klaus Carlander – Månadens fotograf november 2019

279

Det är fascinerande hur vi ärver våra passioner. Min far var hängiven amatörfotograf, men inget indikerade att jag skulle ta vid. Tills jag en dag köpte en kamera för 44 år sedan. Jag har haft ett mantra, nästan koketterat med meningen ”en bild utan ett par ögon eller en människa i är inte värt att ta”. Jag har levt med den devisen största delen av mitt fotografiska liv. tills jag plötsligt en dag inte för länge sedan insåg jag att ja, människan befolkar världen och bilder, men det finns så mycket mer.

Jag ser mig själv som rätt traditionell i mitt bildspråk. Ibland har jag försökt experimentera, men kommer alltid fram till att jag är en enkel man – bilden skall vara tydlig och lätt att förstå. Det betyder inte att bilden saknar djup och inte väcker tankar. Humor är ett kraftfullt verktyg.

Jag flyttade från Helsingfors till Stockholm i 1989. Arbetade först inom teatervärlden och kunde kombinera foto och teater. Det roliga med teaterfotografi är att allt är noga planerad. Efter några repetitioner vet man var bilden finns. Då gäller det att få ljuset rätt.

Porträtt är svårt. Inte bara för att man kan leka så mycket med ljuset, utan också för att kontakten (eller bristen på kontakten) med den porträtterade oavsett om  det är en gammal bekant eller en okänt person syns tydligt. Den ena sitter lugnt och tittar in i kameran med rak och självsäker blick, medan den andra sprattlar som masken på kroken och vill inget hellre än försvinna från jordens yta. Min och kamerans uppgift är att hitta personen – och bilden.

bbblbbbr
6.JPG
7.jpg
8.jpg
9.jpg
klaus_carlander_etapp4_danspåberget.jpg
klaus_carlander_etapp4_vindmöller.jpg
1.JPG
11.JPG
11a.JPG
12.jpg
13.jpg
14.JPG
14a.jpg
16.jpg
2.jpg
3.JPG
4.JPG
5.JPG
6.JPG
7.jpg
8.jpg
9.jpg
klaus_carlander_etapp4_danspåberget.jpg
klaus_carlander_etapp4_vindmöller.jpg
1.JPG
11.JPG
11a.JPG
12.jpg
13.jpg
14.JPG